Vår Ante. Vår ängel
Men nu tar jag mig modet att även jag berätta vad som hänt.
Min systers sambo, Andreas, 'Ante', Nilsson, som även var som en bror för mig,
tog livet av sig i lördes kväll. Vi vet inte varför, men han mådde inte bra.
Saknaden är så enormt stor så det finns inte ord för den. Att en så nära helt plötsligt
försvinner, det är jobbigt. Att få veta att aldrig mer få träffa eller, bara få höra rösten av
en så underbar person, det är jobbigt.
Men man måste och se det från den ljusa sidan, allt det
bra han gav oss, hans humor, han torra skämt, eller när han var ante fjante.
Minnena bara ploppar upp i huvudet hela tiden.
Jag minns den gången som jag hade sovit över i Gabbe och Antes lägenhet som de hade förra året,
Det var morgon, och jag sov, så helt plötsligt springer han runder i hela lägenheten med en papperspåse på huvudet som han gjort hål för ögonen i, han håller i ett basebollsträ, och klädd i bara kallingar.
När jag ser honom, så säger jag bara något 'Ante, vafan, skit i det' och sen börjar jag skratta.
Han förstod inte att jag kunde se att det var han men vem springer runder i en lägenhet med en papperspåse på huvudet och ett basebollsträ i handen, i bara kallingar om inte Ante?
Det är dem stunderna man aldrig glömmer, men att veta att aldrig mer få träffa dig, det gör ont,
så förbannat ont. Jag vet att du inte gjorde detta för att såra oss, men det gör verkligen riktigt ont.
Jag förstår bara inte hur du kunde dölja det så bra. Vår glada Ante, Vår fjantiga Ante, hur kunde
vi ha så fel? Hur kunde vi inte se det på dig att du mådde så dåligt?
Tiden med dig är jag glad för, glad att jag fick dela tid med dig, glad för alla minnen med dig.
Fast att jag aldrig mer kommer se dig vid liv, höra ditt skratt, eller din breda Landskrona dialekt, så lever du kvar inom mig. Din röst, ditt skratt, och alla minnena, de kommer upp hela tiden, och då är du levande för mig, du lever inom mig. Jag saknar dig. Vi saknar dig. ♥
Vår Andreas, Ante, Nilsson
* 16 maj 1980
ögon kan tindra
läppar kan le
men sorgen i våra hjärtan
kan ingen se
det va fint skrivet.
Ta och skriv ner det om ante i kalsongerna på ett papper och ge det till Karin!!! älskar er så mkt...
Väldigt vackert skrivet av dig. Det är aldrig lätt att förlora någon man älskar... Be strong!
Jätte fint skrivet. jag ahr också förlorat två väldigt närma detta året, båda två tog livet av sig.
De var de gladaste finaste och roligaste killarna ingen hade någon aning och vi vet fortfarande inte varför. Men det viktiga är nte att veta för det skulle bara plåga en. Det viktiga är att ta hand om varandra, minnas och finnas till för dina närma. Det tar tid att förstå och det tar tid att försöka bearbeta. Min morfar dog för 6 år sedan han var min bästa vänn och jag minns fortfarande hur han såg ut hur han luktade och hur han pratade. Minns det fina och han har det faktiskt ( helt sjukt att säga men ) bättre där uppe ! Och han vakar över er! Ta hand om dig !