Om jag glömt att berätta det så var bulgarien sjukt bra.
Så jävla bra att jag vill tillbaka dit varje dag.
Varje gång jag hör en av sommarens partyhits så önskar jag att jag var där nere och skakade rumpan och umgicks med alla underbara människor jag träffade där. Även mina söta tyskar som jag egentligen bara ville ha drinkar av. Men vad spelar det för roll? jag hade roligt och var glad. Inga bekymmer någonstans även om jag och vick hade våra irritationer på varandra.
Jag vill tillbaka.
Disco pogo, har ni hört talas om den låten?
Den är party. sjukt dålig, men party.
åhh ta mig tillbaka.

Det har snart gått en månad sen vi åkte, tiden rullar på.
Jag går inte ens på gymnasiet längre.
Sjukt vad tiden går.

Jag frågade min mamma igår om hon tyckte att hennes liv gått fort. Hon svarade mig att det varit både och men att det inte alls var något hon tänkt på. Jag tänker på det hela tiden. Jag vill inte vara 50 år och ångra att jag inte gjort dittan och dattan. Jag tittar på Matilda och inser att det inte alls var längesen jag själv fick börja på Vedby skolas andra våning. Där endast 4:e och 5:e gick. Det känns som igår. Eller när jag var i Leons ålder. 5 år. När jag gick på Kastanjen. Jag minns det fortfarande. Tiden går fort. Det känns på något sätt tungt.
Min "lillasyster" Lovisa har börjat gymnasiet. Jag känner avundsjukan på att hon nu har gemenskapen jag inte kommer ha på länge. Omringad av kompisar varje dag. De människorna som faktiskt sätter djupast spår i en. Det är trots allt 3 år man dras med varandra.

Jag tänker spendera varenda öre på saker jag vill göra innan jag blir för gammal. Jag vill hinna se allt jag vill innan jag skaffar barn och ett stabilt liv. För ett halvår sen hade jag inte sagt det. För ett halvår sen hade jag varit rädd för allting, knappt vågat tänka på imorgon. Idag har jag insett att det inte funkar att gå och vara rädd för det man ser som sin trygghet. En sann trygghet stannar kvar livet ut, annars är det ingen trygghet.

För ett halvår sen ville jag flytta hemifrån såfort jag kunde. Jag ville fixa utbildning och jobb fort. Min stora dröm var då barn, att bilda en egen liten familj inom några år.
Idag vill jag tänka på mig själv, vad jag vill få ut av mitt liv. Få tid att tänka på vart jag vill komma. Att flytta vill jag fortfarande, men inte just nu. Kanske om 2 år. Att skaffa barn, bilda familj är fortfande min stora dröm, men inget jag känner just nu. Jag får låna mina syskons barn sålänge och njuta av dem.

Det finns dagar jag känner mig starkare än andra, oftast pendlar det och är ungefär sådär varannan dag. Jag vill vara självständig och inte känna beroendet av andra människor. Stå på egna ben så att säga. Jag vill kunna göra vad jag själv känner för. Det gör jag mer och mer för varje dag som går.

Jag tror själv inte på att man kan leva lyckligt hela livet. Jag kommer nog inte heller börja tro det. Det kommer finnas perioder som är tyngre än andra. Trots mina blott 19 år känns det som jag faktiskt aldrig kommer tro på evig lycka. Lyckan kommer och går och livet är inte som filmer. Den lyckan jag gått och strävat efter i år, den jag gjort allt för hela tiden fick jag tillslut. Men jag tror att jag på vägen slutade tro på att lycka fanns och inte uppskattade den tillräckligt när den kom. Den blev på något sätt svår att ta in. Jag stängde in mig i mig själv väldigt länge. Jag gör det fortfarande ibland. 

Jag tror faktiskt att jag kommer ha fått alla mina viljor igenom när jag är 50 år. Jag tror att jag kommer ha rest och sett mycket av världen när jag är 50. Och jag tror att när jag är 50 kommer jag inte längre känna strävan efter något utan njuta av livet. Åka på semester till det stället jag tyckt var bäst som ung. Ägna mina lediga timmar på helgen att pilla i trädgården och bara njuta av att jag faktiskt fick bli 50 år och att jag lyckades ta mig dit. Hel.