Kom precis hem från Karlssons. Åkte dit för att träffa Kenth men det slutade med film tittande med Jim.
Hoppas det inte gjorde allt för mycket!

Tänkt på hur jävla mycket jag saknar det mesta. Man får väl vara glad för det man har med visst, det förflutna gör ganska ont iallafall. Snart är det 2009, sjukt vad åren går snabbt. Jag är 16 år. Jag minns när jag var 8 och ville vara som Gabbe som då var 16. Så stor som hon var, det var liksom målet just då. Eller hur mycket Vicki fick göra fast att hon bara var tre år äldre. Alla de sakerna som jag också ville göra när jag hade ådern 'inne'. Men nu när jag väl är här, jag uppskattar det verkligen inte så som jag trodde att jag skulle göra. Man såg verkligen inte problemen när man var mindre. Det räcker att gå tillbaka 2 år. Om jag bara visste det jag vet nu då, hur skulle det då se ut? Skulle jag förstått mer då? Skulle jag verkligen upskattat allt mer?

Jag saknar att slippa ansvar.
Jag saknar hur julen firades förr.
Jag saknar när alla bodde hemma.
Jag saknar att man slapp bry sig om utseendefixeringar.
Jag saknar fester med andra familjer.
Jag saknar Ante.
Jag saknar bästis tiden och så mycket mer.

Även fast att det finns så mycket som man saknar, så mycket som man förlorat, så vinner man hela tiden något nytt. Saker förändras, tiden förändras. Jag kan inte säga att jag är lycklig, men jag är glad. Allt jag just nu har, det vill jag verkligen upskatta, ta vara på det så länge jag kan, för vem vet vad som händer imorgon?