Jag saknar dig, och det har redan gått en hel
månad, 31 dagar.  Fan vad ont det gör.
Saknaden blir bara värre och värre, ju fler dagar
som går, ju mer saknar jag dig. 
Jag visste inte hur det var att sakna någon innan,
men nu vet jag. 
Nu vet jag att livet aldrig blir detsamma,  jag vet att
jag aldrig mer kommer få höra ditt skratt, eller bara
se dig le, ditt speciella leende du hade när du
hittat på något som man skulle skratta åt i dagar efter.
Jag vet att jag aldrig mer kommer få röra
dig, sitta i ditt knä, eller bara se dig stå där i
dörröppningen, benen brett och fötterna lite utåt.
Jag kommer aldrig mer få se det jag älskade så
mycket, jagkommer aldrig få se dig, Ante, igen. 
Iallafall inte i detta livet, och det gör ont. 

Tiden har gått fort, tiden kommer fortsätta att gå,
dag in och dag ut, men saknade finns ju alltid där.
Det du utsatt oss för,  jag är så arg på dig, så jävla
förbannad.  Jag kan inte vara arg på dig,  du fick
mig bara att skratta då, mer än vad de andra får.
Jag får ont i magen så som jag gråter, Ante. 
Jag vet att du har det bättre,  du har nått ditt mål.

Ante, jag saknar dig så mycket att  det inte finns ord för saknaden.

Jag älskar dig, då, nu och föralltid. ♥