What have we done to each other...
...what have we done to each other and tell me, dear
Where did we go wrong?
And did we grow apart
Or did we not just grow together?
Living our dreams
hello boys and girls.
Idag,
Ont i huvet dag till max, I hate it!
Skolan var väl sådär, jag ska verklegen börja sköta mig nu på Mållgans lektioner. Jag ska det.
Vart och tränat innan, tog det lugnt. Jo visst, verkligen lugnt.
Just nu sitter jag med tyska boken framför mig och känner att jag verkligen inte orkar det här just nu.
Det känns som om sorgen börjar komma nu ändå, börja känna verkligheten. Det är jobbigt.
Att veta att natten på nyår var sista gången vi träffades, det kan jag verkligen inte föreställa mig, jag ser dig framför mig ungefär hela tiden. Juldagen, den 25 december, jag minns inte vad du hade på dig, men jag minns dig där i dörröppningen, så som du alltid stod. Fötterna lite utåt, bredbent, antestilen. Jag ser ditt ansikte framför mig, det lite runda ansiktet, din lilla dubbelhaka, som du absolut inte hade. Jag hör ditt skratt, det låter så kul så jag börjar skratta åt det ibland. Så kul vi hade med din mobil, att ta ett foto och sen ändra det till något skit fult ansiktsmodell. Som vi skrattade. Din tungpircing som du alltid satte tänderna i så att kulan syntes. Din lilla blattenäsa haha. Fan, jag saknar dig. Fan vad ont det gör.
Fan fan fan!
När tankarna kommer, när man vet att man aldrig mer kommer se en person man älskade så mycket, det gör så förbannat ont, men ändå kan man inte förstå det. Ibland vill jag bara inbilla mig att du finns, att du och Gabbe bor i huset, men när Gabbe kommer gående från gaten, då kommer verkligheten, och den gör ont. Korten på dig, inte ens dem kan göra så jag förstår det.
Du ser så nöjd ut på fotot från nyårsafton, som allt var perfekt, du levde livet, och livet var bra.
Du sårade så många personer, det känns som man fick kniven i ryggen.
Jag vet att du ville det, jag vet nu efter att du inte mådde bra, jag vet, jag vet, jag vet. Men det gör inte sorgen lättare, det gör inte ditt försvinnande lättare, det gör inte tomrummet lättare.
Du finns hos oss, med bara i våra minnen.
Jag älskar dig Ante, och det vet du. ♥
Where did we go wrong?
And did we grow apart
Or did we not just grow together?
Living our dreams
hello boys and girls.
Idag,
Ont i huvet dag till max, I hate it!
Skolan var väl sådär, jag ska verklegen börja sköta mig nu på Mållgans lektioner. Jag ska det.
Vart och tränat innan, tog det lugnt. Jo visst, verkligen lugnt.
Just nu sitter jag med tyska boken framför mig och känner att jag verkligen inte orkar det här just nu.
Det känns som om sorgen börjar komma nu ändå, börja känna verkligheten. Det är jobbigt.
Att veta att natten på nyår var sista gången vi träffades, det kan jag verkligen inte föreställa mig, jag ser dig framför mig ungefär hela tiden. Juldagen, den 25 december, jag minns inte vad du hade på dig, men jag minns dig där i dörröppningen, så som du alltid stod. Fötterna lite utåt, bredbent, antestilen. Jag ser ditt ansikte framför mig, det lite runda ansiktet, din lilla dubbelhaka, som du absolut inte hade. Jag hör ditt skratt, det låter så kul så jag börjar skratta åt det ibland. Så kul vi hade med din mobil, att ta ett foto och sen ändra det till något skit fult ansiktsmodell. Som vi skrattade. Din tungpircing som du alltid satte tänderna i så att kulan syntes. Din lilla blattenäsa haha. Fan, jag saknar dig. Fan vad ont det gör.
Fan fan fan!
När tankarna kommer, när man vet att man aldrig mer kommer se en person man älskade så mycket, det gör så förbannat ont, men ändå kan man inte förstå det. Ibland vill jag bara inbilla mig att du finns, att du och Gabbe bor i huset, men när Gabbe kommer gående från gaten, då kommer verkligheten, och den gör ont. Korten på dig, inte ens dem kan göra så jag förstår det.
Du ser så nöjd ut på fotot från nyårsafton, som allt var perfekt, du levde livet, och livet var bra.
Du sårade så många personer, det känns som man fick kniven i ryggen.
Jag vet att du ville det, jag vet nu efter att du inte mådde bra, jag vet, jag vet, jag vet. Men det gör inte sorgen lättare, det gör inte ditt försvinnande lättare, det gör inte tomrummet lättare.
Du finns hos oss, med bara i våra minnen.
Jag älskar dig Ante, och det vet du. ♥
Kommentarer
Trackback